Kategoriarkiv: Uncategorized

Vi hade i varje fall tur med vädret

Igår var vi i Sachsenhausen. Det första koncentrationslägret, några mil utanför Berlin.

Det är svårt att veta vad man ska säga efter en sådan upplevelse. Det finns inte ord att beskriva det. De som fastnade i min hjärna var just ”Vi hade i varje fall tur med vädret” eftersom den ironiska generationen flyr till ironi. Som att konstatera att linje S1 går från Wannsee till Orianienburg (där Sachsenhausen ligger).

Men några tankar/iakttagelser.

För det första att så många av nazisterna och de nazistiska läkarna kom undan efter kriget. Ett fåtal dömdes vid läkarrättegången i Nürnberg. Några av dem avrättades. Men på de flesta fotografier stod det ”arbetade som läkare efter kriget. 1971 lades undersökningar ner pga bristande bevis”. Jag kan förstå att det var ett allmänt kaos efter kriget. Men ändå. I synnerhet läkarna som valde ut de barn som skulle dödas pga efterblivna, och som efter kriget arbetade med barnpsykiatri.

För det andra. Så många fångar som överlevde. Det är klart att det inte var så, men i relation till den bild jag bar av koncentrationsläger, så kändes det så. Det finns naturligtvis en icke slumpmässighet i urvalet när man redogör för personliga öden, att det är lättare att hitta personer bland de som överlevde. Men det spelar nog också roll att det var i Tyskland. Samt framförallt att det var ett koncentrationsläger och inte ett utrotningsläger.

För det tredje så var det skådespel som iscensattes för att det skulle verka rättfärdigt så ambitiöst. Det fanns en sorts rättshaverism i massmördandet. Alla som avled (oklart om detta gällde hela perioden) skulle obduceras, och obduktionsprotokollen fejkades så att det skulle se ut som att de dog av naturliga orsaker eller av självmord. Därefter skickades ett brev till de anhöriga.

För det fjärde var det en nyhet för mig att sovjet fortsatte att bedriva ett koncentrationsläger där 1945-1950 där det uppskattades att 13000 av de 50000 intagna dog.

Annonser

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

Valencia by any other name would still be Valencia

Den senare delen av hösten längtade jag till Valencia varje dag. Jag tänkte på det varje dag. Att jag skulle åka till stranden. Vilka restauranger jag skulle gå på. Att jag skulle sitta på balkongen och titta ut över botaniska trädgården (som jag inte ser pga att det är en massa träd i vägen) och på de katter som strövar på taket nedanför.

Och så kändes de första dagarna Meh liksom. Jag tänkte att nästa år åker jag någon annanstans. Det var same same och dessutom är 14 grader lite småkyligt faktiskt.

Men nu är jag så tillfreds och harmonisk som jag brukar vara när jag är här. Med bara en lätt släng av lappsjuka.

Jag har dock svårt att sätta ord på varför jag tycker så mycket om Valencia. Det är inte bara ljuset, värmen och maten. Även om det i sig skulle vara tillräckligt.

Det är inte heller det att jag älskar det sätt som valencianos använder staden som sitt vardagsrum, trädgård, gym, föreningslokal. Parkerna och stranden är fyllda med folk som har barnkalas, gymmar, yogar, spelar boll, dansar och spänner upp en lina mellan två träd och tränar linkonster.

Det är framförallt atmosfären jag älskar. OK. Som turist lever man alltid i en bubbla. Men ändå. Det man ser i den bubblan är väldigt mycket vänlighet.

Det har öppnat en street art affär/galleri/samlingsplats på min gata i en präktig och tråkig del av Valencia. När jag var där på öppningen av en utställning träffade jag tre unga svenska killar som hamnat där av en slump. Innan kvällen var slut hade killarna blivit nerbjudna av galleriägaren att komma tillbaka till våren, spela några låtar och ställa ut några målningar. De var alldeles förundrade. ”Det skulle aldrig hända i Sverige”

Och det är det jag gillar mest med Valencia. En öppen, inbjudande och helt opretentiös attityd. Nästan lite naivt välkomnande. Som en hund som glatt viftar på svansen och hälsar på alla som kommer.

Idag passerade jag plaza ayuntamente, där det fanns både en skridskobana och en gammaldags karusell. När jag såg karusellen tänkte jag Det är som fucking Brigadoon.

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

26/8. Vad är det som går och går och kommer tillbaka till abisko?

Har vandrat i fem dagar och softat på abisko fjällstation i tre dagar. 

Vandringen var så där. Lite väl mycket skog och lite för lite fjäll. De 24 km mellan abiskojaure och unna allakas kändes som 30. Det hade ösregnat heka natten och fortsatte att ösregna hela förmiddagen så det var blött blött blött. Och myggigt myggigt myggigt. När man satte sig ner var det 50 myggor som svärmade runt om en. 


Och i princip folktomt. Mötte två vandrare på vägen och såg ett par några hundra meter framför mig. I övrigt tomt. 

Dessutom var det vattensjukt och strömt. En spång/bro hade fallit ner. Lyckligtvis stod paret framför mig och förberedde sig för att korsa. Olyckligtvis tappade jag min högra foppa toffel i ån. 

4 km senare – 1 km före unna allakas – var det ett nytt vad. Som var djupare och mer strömt. Väntade in paret och vi gick runt och letade vadställe. Till sist gick vi över. En bit över knäet och strömmande. Mina kängor blev dyngsura. 

Skönt att komma fram till unna allakas. Bastade. 

Dagen därpå gick jag till alesjaure. Fint och kallt. Brett vad, som jag tog i foppatoffel och socka. Kallt. Fem snöpass på fjället. 

Alesjaure låg fint. Men så himla mycket turister. Och folk som inte hämtade in vatten eller gick ut med slasken. I abiskojaure också. 


På torsdagen endagsutflykt till Trollsjön. Bara kvinnor. ”Skönt att slippa få saker man kan förklarat för sig” sa guiden. 


På fredagen promenad till abisko östra för att handla resekost och godis och på lördag förmiddag kort promenad längs med rallarvägen innan hemresan. 

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

Kvinnligt, manligt, skinnligt. Om Skin Wars. OBS spoilers ( inte för att någon kommer att titta på Skin Wars i vilket fall som helst. Men ändå)

Har precis avslutat första säsongen av Skin Wars på Netflix, en utslagstävlingen mellan kroppsmålare. Lagom när man inte orkar göra något mer än att ligga i soffan och planera för vad man ska göra resten av livet. 

Skin Wars är i varje fall en mycket trevlig underhållning. Dels för att de är så duktiga, dels för att de – på det stora hela verkar ha det trevlig tillsammans, och stötta varandra. Vissa mer än andra. Kvinnor mer än män. 

Men, det roliga är, för en gammal feminist som jag, att tävlingen är full av stöddiga män som baktalar kvinnor, och sedan blir de utslagna. Och det är fullt med kvinnor som stöttar och hjälper varandra, och som är kvar länge i tävlingen. 

Stöddigast av dem alla är/var en kille som hette Dutch, och som var en fruktansvärt bra målare. Men inte alltid så kreativ. Han trodde han skulle vinna varje tävling, och blev sur när han inte gjorde det. Han tog dock till sig av kritiken, och vann tävlingens sista utmaningen (innan finalen). Det roligaste var hans manliga entourage, som på reunionen, försvarade Dutch, inklusive hans (emellanåt) arroganta framtoning och kritiska kommentare, med logik som”It’s a competition. You got to do what it takes to win”. Och man bara satt i soffan och skrek. ”Men Hey. Han vann ju inte!!  Det var en tjej som ni kritiserade för att vara för mesig som vann. Ju! Och ni två åkte ju faktiskt ut först av alla! Ju !”

Tänkte jag i varje fall. Jag skrek det inte rakt ut. 

Det roligaste/mest tankeväckande var i ett av de sista avsnitten när det bara var sex personer kvar, och de tävlade först inlag om två. Dutch och en tjej som hette Natalie, var ett team, och de funkade bra tillsammans, bollade ideer och hade flow. De vann den tävlingen och fick som pris välja en tredje person till sitt lag, inför utslagstävlingen. Valde en kille (Felles) och dynamiken i gruppen förändrades totalt, där Dutch och Felles totalt ignorerade Natalie, följde inte det koncept hon hade gjort (och gruppen kommit överens om), med resultatet att man förlorade utslagstävlingen, och en gruppmedlem skulle hem. Både Felles och Dutch ansåg att det borde vara Natalie som gick hem, pga sämst. Domarna tyckte annorlunda.

(Parentes. Vid reunionen sade Dutch att han hade valt Felles pga hade arbetat med honomtidigare, och visste att Feleld skulle göra som Dutch sa och jobba på.  mmm. Det gick inte så bra. En erfarenhet är att man kanske inte alltid sla ha folk som gör som man säger och arbetar på, i varje fall inte om man ska utveckla något eller vara kreativ). 

Överhuvudtaget så är Skin Wars en intressant föreställning av gruppdynamik, och hur personer dömer varandra i en grupp (till stor del genderbaserat) och hur det skiljer sig från de oberoende domarnas bedömning. 

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

14 juli. Sista natten med gänget 

Behöver åka tidigt i morgon för att köra till Atlanta och har därför tillbringat stora delar av dagen med att packa och städa. 

Samt besökt kyrkogården där Tomas Wolfe ligger begraven och Tomas Wolfe Visitor Center vid huset han växte upp. Tomas Wolfe? undrar ni. Det gjorde i varje fall jag, men han räknas till en av Amerikas stora 1900-talsflrfattare tillsammans med fitzgerald och Hemingway. Men han dog 1938 vid 37 års ålder. 

Inte bara Wolfe vilar här utan även Newton och Luther. 


Nu har jag iaf köpt hans debutroman på amazon. 

När Gustaf och jag på kvällen skulle gå till den lokala restaurangen blev vi stoppade av grannen två hus bort, som hade fest flr grabbarna och där samtliga hade stenkoll på oss. Först påpekade de att vi inte hade varit särskilt sociala. Sedan undrade de varför vi hade bytt bil, och konstaterade att Gustaf hade klippt sig. 

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

13 juli. Guns and Drag

Lunch på White Duck taqueria. 3.45 USD per taco. De flesta var fantastiskt goda. 


Efteråt åkte vi tillbaka till OnTarget och sköt lite till. Jag gick upp en storlek till 9 mm. Kan Diane Lockhart så kan jag. 

På kvällen började vi inleda nedpackningen. Åker tidigt på lördag morgon. 

Nu väntar vi på att dragshow på Odditorium ska börja. Egentligen 18-års gräns men de släppte efter diskussion med chefen in Gustaf men var då noga att påpeka att det var vulgärt. Väldigt vulgärt. Vi får se. Just nu sitter vi på uteserveringen och artisterna verkar vara fler än publiken

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

12 juli. Vattenfallsvandring

Idag en lite längre vandring. Enligt guideboken 8 miles, men eftersom vi tog den på mindre än 3,5 timmar tror jag den kan ha varit något kortare 

Eftersom området är känt för sina vattenfall var det mycket folk inledningsvis. 

På tillbakavägen började det åska och regna men bara så lite att det var skönt. Det var också en betydligt mindre trafikerad led. Sista två kilometrarna skulle vi ha varit helt ensamma om vi inte hade hamnat mitt i en jävla boot camp och blivit omsprungna på en smal och lerig väg av cirka 50 tonåringar


Jag kunde plocka kantareller också. 

Lämna en kommentar

Under Uncategorized