Monthly Archives: oktober 2013

Om välgörenhet, värdighet och välfärdsstaten som försvann

Det finns en sida på Facebook som heter Matkassen. Det är inte reklam för hemkörd mat för den stressade medelklassen som sliter med livspusslet. Det är en sida som samlar in hjälp – framförallt mat, men även kläder – till de barnfamiljer som behöver det.

Jag har likeat sidan. Det var inte alldeles självklart,inte bara för att jag är skeptisk till Facebook-aktivism i allmänhet, utan även för att jag är skeptisk till välgörenhet. Jag tycker inte att människor – barn – ska behöva vädja till andra människors godhet för att få mat för dagen. Det ska det allmänna ansvara för. Samtidigt inser jag mitt agerande åt ena eller andra hållet inte kommer att få stat och kommun att ta ansvar för dessa familjer, så då kan jag gilla sidan, och kanske få mina vänner att gilla sidan, och i några fall kanske bidra till att ett barn får mat och blöjor. Åtminstone en vecka.

Dessutom är det en ganska omskakande upplevelse att läsa de korta fallbeskrivningarna av de hjälpsökande familjerna. Det gör ont. Det gör ont att det är så vanligt. Det gör ont att de måste be om blöjor, be om välling, be om vinterskor. Det är en reell fattigdom, inte att man är avundsjuk för att grannen har en finare bil.

Den stora faran med Matkassen och liknande initiativ ligger i dess framgång. Går det bra, så finns det en risk att det tas som intäkt för att det inte behövs några statliga eller kommunala insatser, eftersom ”civilsamhället” träder in. Möjligen kan välgörenhet göras avdragsgillt, så att det inte ens behöver svida särskilt mycket i medelklassens plånböcker att ha ett rent samvete. Problemet är att de inbördes relationerna i ett samhälle när vissa enskilda individer är direkt beroende av andra enskilda individers välvilja för sitt och sina barns överlevnad. Det är inte värdigt ett modernt och demokratiskt samhälle som Sverige.

Per Bornstein skriver i Arkitekten:

Reinfeldt säger att valet nästa år kommer handla om jobben. Jag tror att han har fel. Jag tror det blir en fråga om värdighet. Om hur samhället ska se ut i framtiden.

Jag vill tro att han har rätt, men jag är inte säker. Jag tror att efterfrågan på en sådan debatt – och på en värdig politik – finns, men inte utbudet.

Den medelklass vars röster vinner valet har vant sig vid sänkt skatt, och börjar nu erfara effekterna av besparingspolitiken. Man har föräldrar som är gamla och får otillräcklig omvårdnad, man har barn i för stora barngrupper eller klasser, man har släkt och vänner som är sjuka och utförsäkrade. Man börjar sakteliga inse att alla kan behöva hjälp, inte bara de grupper man tidigare i det tysta kanske har föraktat. Det är som dikten av Martin Niemöller ”Först hämtade de kommunisterna…”.

Denna nyvakna insikt matchas inte av utbudssidan, dvs av politikerna. Där finns en Allians som förnekar att barnfattigdom existerar i Sverige, och om den skulle finnas så avhjälps den med ett femte jobbskatteavdrag. Där finns en opposition som hävdar att det enda problemet är möjligheten för privata aktörer att ta ut vinst. Och där finns etablissementoppositionen som hävdar att det är flyktingarnas fel.

Jag hoppas att de politiska partierna förmår att fånga upp denna önskan efter ett värdigare samhälle (om den nu verkligen finns; det kanske bara är en Per Bornstein, jag och min kompis Lena som känner så) innan det är för sent. Det finns en risk att det är nu och inför valet 2018 som det är möjligt att ändra riktning. Sedan har medelklassen helt gett upp, och övergått till att tänka på sig själv och sina närmaste, och vi får et samhälle där medelklassen bor i Gated ommunities, och de fattiga får soppkök.

Annonser

1 kommentar

Filed under Uncategorized