Monthly Archives: augusti 2013

Lundsberg revisited

Jag är själv lite förvånad över att jag bryter min månadslånga bloggtystnad för att skriva inte ett, utan två inlägg om Lundsberg. Men here we go.

Jag är fascinerad över Lundsbergsvännernas reaktion över Skolinspektionens beslut. Jag förstår deras ilska, rädsla, upprördhet, ledsnad; i synnerhet de nuvarande elevernas. Jag kan också förstå behovet av att hitta externa syndabockar, och jag kan mer än väl förstå att det är svårt att mitt i stridens hetta hitta de rätta orden, och att det är lätt att ta till överdrifter.

Men trots all denna förståelse, så är det ändå något i reaktionen som är over the top. Den totala bristen på självinsikt, och den totala övertygelsen om att det är en konspiration av vänstern, Jante-krafterna och den inte så kungliga svenska avundsjukan som är ute efter att fälla Lundsberg av ren illvilja. Den genomgående tråden är att vilken annan skola som helst hade klarat sig.

Man missar ju då det för alla utomstående ganska uppenbara; att ingen annan skola hade försatt sig i den här situationen. Visst finns det problem på  många andra skolor. Det finns säkert värre problem – sammantaget – på många andra skolor. Men skillnaden är att där försöker skolledning och föräldrar ta tag i problemen. Och om man inte försöker hårt, så försöker man i varje fall lite. Man har åtgärdsprogram, och man säger de rätta orden. Man kallar inte en brännmärkning för en ”incident” och man förringar det inte genom att hävda att ”precis som inom vilken grupp av ungdomar som helst skapas det ibland konflikter och dumma idéer”

Samtidigt så har jag faktiskt tagit till mig vittnesmålen från nuvarande och fd Lundsbergare att det är en fantastisk skola, mjuk och trygg, och tänker att det stämmer säkert för merparten. En välvillig tolkning blir då att Lundsberg är en (åtminstone relativt) väl fungerande skola, men man klarar inte av att kommunicera med den breda omvärlden. Det har man i och för sig aldrig gjort, men man har aldrig behövt göra det, eftersom skolan har existerat i sin egen värld, på egna pengar och i ett eget regelsystem. Nu måste man plötsligt följa samhällets regelsystem, och det visar sig vara på riktigt. Regler ska följas, och problem ska inte göras upp i , bakom skål och vägg.

Omvärlden är inte längre Old Boys Network, utan den svenska byråkratin, där alla behandlas lika och regler är regler är till för att följas. Det är inte ordförande i Lundsbergs stiftelse som har makten, utan en grå generaldirektör, med stöd av en grå chefsjurist och en ännu gråare handläggare.

Det intressanta är – och jag hoppas att ni har orkat hänga med hit – är att i denna nya värld har överklassen samma handikapp som man brukat tillskriva invandrare och andra marginaliserade grupper; de har inte tillägnat sig det språk som myndighetssverige kommunicerar på och den kultur man verkar i. Därför kommer de till korta i situationer med vården, skolan, socialen, polisen etc. De blir upprörda, känslosamma och personliga, istället för att resonera kallt och logiskt. Försöker muta istället för att hitta en perifer lagparagraf, eller praxis.

Precis på samma sätt verkar det vara med överklassen, när de – för en gångs skull – behöver interagera med en myndighet. De vet inte hur man gör.

Och, de vet heller inte hur man gör när man interagerar med svenska folket. Det som faktiskt har förvånat mig mest av allt (ja, förutom att jag skriver två inlägg om soppan) är hur beredvilligt man spelar Kränkt- och Offer-korten. Att hävda att man har blivit kränkt är ju att be om att bli hånad av det samlade kommentariatet på twitter, bloggar och Flashback. Hur kan man ha missat det? Vilken värld lever man då i? Där skulle jag gärna vilja bo.

5 kommentarer

Filed under Uncategorized

Upper Class Twitters of the Year

Jag är inte helt säker på att jag har fått hela Lundsbergs-gate rätt för mig, men så här har jag uppfattat situationen:

Efter flera anmälningar och artiklar om pennalism och mobbing på Lundsberg inleder Skolinspektion en grundlig undersökning om skolan hösten 2011. Den avslutas i april 2013, eftersom Skolinspektionen då konstaterar att flera åtgärder har vidtagits, och skolan har en systematik i sitt arbete.

Lundsberg identifierar att skolstarten är en ”riskkväll” och man försöker förebygga nollningsaktiviteter på olika sätt. Dock åker rektorn bort just då. På ripjakt (enligt Twitter).

När så två nya elever, tvingas ner på golvet av sex-nio äldre elever, hålls fast och bränns med strykjärn (i tur och ordning), så finner rektorn det inte påkallat att avbryta ripjakten. I stället skickas en styrelseledamot fram som kallar det för ”bristande omdöme”, pojkstreck, och framhåller att även det barn som fick uppsöka sjukhus ”sagt att allt bara är ett stort misstag”. Dessutom hade ju pojkarna bett om ursäkt.

Jag vet inte om det är oerhört korkat eller oerhört arrogant. Jag lutar åt det sistnämnda. Jag påminns mest om järnrörs-videon med SD; hur de anlägger sitt välpolerade yttre när polisen kommer, och sedan konstaterar att de lyckas blåsa snuten en gång till.

Det blir ju inte bättre av att de lärare som framhåller hur mycket pojkstreckspojkarna ångrar sig, gör det i termer av ”De ser självklart sin del i det som nu händer”, dvs man ångrar inte händelsen, utan man ångrar konsekvenserna, i stil med det klassiska Björn Rosengren citatet ”Du vet det där med Tabu, det är det mest korkade jag åkt dit för”

Det blir heller inte bättre av att ”husfar”, och förmodligen även rektor godkänt andra översittarhandlingar (den sk ubåten) som nollningsaktivitet.

Jo, jag tycker synd om eleverna som inte får gå kvar i sin skola. Men ju mer jag läser om detta, bl.a. Skolinspektionens rapport och Aftonbladets mailkonversation med en (då) styrelseledamot i Lundsberg, desto mer övertygad blir jag att det var ett korrekt beslut att stänga skolan. Inte för att elever far illa, för det gör elever på många skolor, men för att ledningen på Lundsberg helt verka sakna sjukdomsinsikt.

Det mest tragiska är dock att denna händelse helt sker fokus från en annan, betydligt viktigare diskussion. Att vi har ett samhälle som subventionerar medelklassens privata läxläsning, samtidigt som man tar resurser från dyslektiker, och att en stor del av befolkningen verkar tycka att det är helt OK.

Slutligen kan jag inte undanhålla er (eller snarare kanske Dig, kära läsare) det tragikomiska brevet från föräldraföreningen den 8 augusti i år.

Skogshultarna flyttar till Björke och till Gransäter, vi tror att detta kommer att gå bra. Det viktigaste är att de flyttande pojkarna och flickorna känner sig välkomna av sina nya kompisar och att pojkarna på respektive hem får känna sig som goda värdar. Klart att det kommer att bli lite annorlunda men förändringar är förvånansvärt ofta mycket bra.

 

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized