Monthly Archives: juli 2013

Retoriken i Almedalen

Tanken var att min dagliga uppdateringar skulle vara minnesanteckningar, som sedan skulle utgöra basen för mer djuplodande corrs-cutting, tvärvetenskapliga holistiska helhetsanalyser. Nu blev det inte så. Jag hann inte göra dagliga uppsummeringar, och jag har inte hunnit göra de briljanta analyserna, och nu har verkligheten hunnit ifatt mig och jag har fullt upp med att jobba och träna.

Jag ska dock försöka mig på att recensera partiledarnas retorik. Vem är jag att göra det? De är ju mycket bättre talare än vad jag är. Men så är det att vara en bitter, missunnsam recensent, som inte kan producera själv, utan bara klanka ner på andras ansträngningar. Jag har medlemskort i facket.

Skoja bara.

Först ut var Jimmie Åkesson. Mitt nördpolitikerretorikersällskap tyckte det var ett väldigt bra tal; klar linje som hela tiden ledde mot ett tydligt budskap. Jag var inte fullt lika imponerad. Jo, upplägget var bra, den röda tråden var genomgående, ”Sverigevän i Hjärtat” trummades in och hänvisningen till den kvinnliga brevskrivaren gav det en personlig och i viss mån empatisk anstrykning. Men framförandet var lite platt, lite oengagerat.

Sedan lyssnade jag på Fridolin och Sjöstedt och tyckte Fridolin var bra i sekvenser, men plottrig i det stora, medan Sjöstedt hade ett mer sammanhållande tal, som var övertygande i början men mindre intressant mot slutet. Reinfeldt höll inget tal, utan mer ett föredrag, förutom den stunden han gick till attack mot Sverigedemokraterna. Då var han briljant. Då tände han till.

Ungefär då insåg jag att det senaste partiledartal jag hade lyssnat på (pre-Åkesson alltså) var när Olof Palme besökte Jakobsberg 1984. Mitt referensmått var alltså inte bara orealistiskt högt, utan även kanske nostalgiskt förskönat av tidens gång. Vid den tidpunkten började jag också omvärdera Åkessons tal och tyckte att det nog var ganska bra.

Löfven hade dock nog det (retoriskt) bästa talet. Eller så var det bara för att han talade sist och vid det laget hade jag sänkt min standard. Men hans tal innehöll två faktorer som mer eller mindre saknades i de andra partiledarnas; visioner och en berättelse som väckte känslor och empati.

Man kan raljera över att han föreslår en europeisk saltsjöbadsanda. Men han vill ju något i varje fall. Mitt bestående intryck av de andra partiledarna var att de mest berättade vad de inte ville. Ska man vara småaktig kan man ju påpeka att återinföra saltsjöbadsandan också är tillbaka till framtiden, må så vara på europeisk nivå. Men det är en järv tillbakablick.

Dessutom berättade han historien om sig själv; arbetargrabben som fick en chans. En chans som han nu vill ge alla unga. En fin historia, som väckte sympati och medkänsla och en insikt ”Det kunde ha varit jag. Eller mina föräldrar. Eller mina barn. Alla har rätt att få den chansen”

Annie Lööf berättade i och för sig också en historia. Om någon som var totalförlamad från midjan och neråt eller något sånt och ändå simmade från Alcatraz till Australien San Francisco. Men det går inte hem. Folk känner inte igen sig. Man tänker inte ”Det kunde ha varit jag, och jag skulle minsann också ha simmat från Alcatraz.” Inte jag i varje fall.

Överlag är svenska politiker dåliga på att berätta historier som folk kan ta till sig, reagera på och få oss att vilja förändra samhället. Åkessons referens till Sverigevännen i hjärtat, hade lite av den dimensionen. I övrigt är politikernas referenser till folk de träffar mest av karaktären ”levande bevis på att regeringens politik fungerar/inte fungerar”. Människorna blir inte huvudpersoner i berättelsen om sitt liv, utan bara en illustration som ska bevisa det egna partiets förträfflighet. Det enda aktuella exemplet på en mänsklig och känsloväckande berättelse på senare tid är faktiskt ett inlägg på Sten Tolgfors Facebook-sida (nej, vi är inte FB-vänner, men vi har gemensamma vänner)

Jag tänker på Alastair Campbells beskrivning av Bill Clinton; hur bra Clinton var på att ”arbeta rummet”, dvs få alla att känna sig sedda, och lyssnade på, och på Campbells – kanske något cyniska iakttagelse – att det för Clintons del inte bara var PR här och nu (dvs där och då), utan även ett sätt att samla berättelser, att få stoff som han sedan kunde beröra andra människor med.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Väljarens guide till det undermåliga lakritsutbudet på ICA Torgkassen

Den undermåliga gratismaten i Almedalen skapade ett desperat sug efter lösgodis. Tyvärr brast ICA Torgkassens service i detta avseende. När jag twittrade ”ICA Torgkassens undermåliga utbud av lakrits” konstaterade Vassa Eggen att det lät som titeln för ett Fores-seminarium 2014. Jag svarade att det i så fall måste spetsas till, t.ex ”ICA Torgkassens undermåliga utbud av lakrits – ett hälsoproblem?”

Och det är ju ett sätt att se det. Poängen med Almedalen är dock att olika perspektiv och utgångspunkter blandas. Det finns många förklaringar till och lösningar på lakritsutbudsproblemet på ICA Torgkassen:

Vänsterpartiet: Det undermåliga lakritsutbudet på ICA Torgkassen – hur privata vinstintressen i livsmedelssektorn försämrar kvaliteten för barnfamiljer

Socialdemokraterna: Det undermåliga lakritsutbudet på ICA Torgkassen – Hur skapar vi Saltsjöbadsandan 2.0 i den europeiska livsmedelsindustrin

Miljöpartiet: Vi måste minska vår lakritskonsumtion för miljöns skull – Därför är ICA Torgkassen ett föredöme

Folkpartiet: Det undermåliga utbudet av lakrits på ICA Torgkassen – Ett utslag av flumskolan

Centerpartiet: Hela Sverige ska leva – Så kan entreprenörskap säkerställa ett fullgott lakritsutbud även på ICA Torgkassen

Moderaterna: Ett femte jobbskatteavdrag – Så löser vi problemet med det undermåliga lakritsutbudet på ICA Torgkassen

Kristdemokraterna: Det undermåliga lakritsutbudet på ICA Torgkassen – Är det bögarnas eller feministernas fel?

Sverigedemokraterna: Varför får man inte kalla någon för lakritstomte nuförtiden?

1 kommentar

Filed under Uncategorized

Ungdomsarbetslöshet

När Löfven i sitt almedalstal sa ”Alla ungdomar ska få uppleva känslan när klockan ringer sex en mörk vintermorgon och man måste gå till jobbet” så tittade alla utom talskrivaren på varandra och tänkte ”Öhhh. Ja, man kan ju inte anklaga honom för att vara publikfriande i varje fall”. Även Reinfeldt spelade ungdomsarbetslöshetskortet hårt.

Med risk för att framstå som cynisk, privilegierad och framförallt så gammal att jag har glömt hur det var att vara ung, så är jag inte säker på att ungdomsarbetslösheten är en av avgörande fråga i valet. Alla tycker att den är viktig, oerhört viktig. Men det är mer på ett principiellt plan och inte på ett personligt plan. Jag tror faktiskt att det inte är så många som känner sig personligt drabbade av den. Inte ungdomarna, och inte deras föräldrar.

Orsaken till detta är att ungdomsarbetslösheten mäts för åldern 15-25 år, i vissa fall 15-20 år. I synnerhet i det yngre spannet är det nog ganska få egentligen känner sig arbetslösa på riktigt, i den mån att man aktivt söker ett stadigvarande jobb. Den svenska utbildningsstrukturen är annorlunda än i de flesta andra länder, i det att vi börjar skolan sent och i princip har en 12-årig grundutbildning.

Det är ju allmänt känt, men mitt bidrag till forskningen på detta område är att jag också tror att ungdomsarbetslösheten i det enskilda fallet ofta ses som ett individproblem och inte som ett samhällsproblem. Sonen har nyss fyllt 13 och börjat bli tonårsaktig. En stor del av mina bekanta som har barn i övre tonåren eller lägre 20-åren suckar när deras barn kommer på tal, och uttrycker förhoppningar om att barnen någon gång ska kamma sig, sluta spela dataspel och skärpa till sig. Eller så har de skärpt till sig, plockar utan av helvete på juristlinjen och de önskar föräldrarna at de kunde släppa loss lite. Ungdomsarbetslösheten ses sålunda som ett individuellt problem, och inte som ett samhällsproblem.

Handen på hjärtat så tror jag att Löfvens utopi om att väckarklockan ska ringa för alla klockan sex en mörk januarimorgon av de allra flesta ses som en dystopi, även av oss etniska svenskar mitt i livet.  Han lär inte locka många förstagångsväljare med den parollen.

Däremot tror jag att arbetslösheten bland unga vuxna – typ åldern 22-30 – upplevs som ett problem även på den individuella nivån. När man har skärpt till sig ett bra tag, kanske bildat familj, kanske avslutat universitetsstudier, och ändå inte kan få ett ”riktigt” jobb.

 

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

3 juli. Fores fores och mineraler

Ehhh. Vad gjorde jag den 3e juli då? Jo just det, jag var ju på foresseminarium.

Först om välfärd och kvalitet i vården. Efter något teoretiska inledningar av ekonomiprofessorer tände det till vid frågestunden. Flera företag menade att de inte deltog i upphandlingar pga kostsamt att offererera, osäker utvärderingsprocess och frånvaro av standardiserade krav och uppgiftsinlämning. Krav på att avskaffa det kommunala självstyret framfördes.

Olika budgetar inom landstingen bidrar till suboptimering. När kostnaderna för en investering hamnar på röntgenavdelningen och intäkterna på medicinavdelningen blir målet att minimera röntgenavdelningens kostnader.

Ett annat problem är att möjligheterna till innovationer i sjukvården minskar, en företeelse som också har uppmärksammats inom andra sektorer.

The Company Formerly Known as Ernst and Young – numera EY (uttalas III – why, inte eyyh) hade ordnat ett seminarium om hur Sveriges företag påverkas av Afrikas krigsmineraler, med deltagande från UD, Fi, Transparency International och Eyyh (note to self; konsultfirmor har generellt bättre mackor).

90% av deltagarna på seminariet var kvinnor, tyvärr fortfarande ett tecken på att det inte uppfattas som en viktig fråga på riktigt. Detta trots att USA har en lag som kräver av företagen att de kan redovisa ev förekomst av konfliktmineraler i sina leverantörskedjor, och EU-Kommissionen väntas komma med ett liknande förslag under 2013.

Deltagarna var överens om att sådan due diligence krav inte får innebära att företagen slutar att handla med dessa metaller och länder. Handel behövs, men den måste vara ansvarsfull.

Efter seminariet måste jag ladda min telefon, så vi satte oss på den lilla balkongen med utsikt över Donners Torg, åt wraps och pratade med folk som kom ut för att titta på utsikten. En stor fördel med almedalen är att prat-tröskeln är låg, så det är lätt att hamna i intressanta samtal. Och ointressanta. En annan fördel med almedalen är dock att det alltid finns något intressant seminarium man kan hävda att man precis ska gå på.

Vi skyllde på ett seminarium om spårbarhet på nätet som hölls av Sveriges Ingenjörer. Fokus var på den information som privata aktörer har om oss och inledningsanförandet avslutades med frågan ”Vad är värst; att staten har en strikt reglerad och kontrollerad övervakning maa säkerheten, eller att privata aktörer har en helt oreglerad övervakning för kommersiella syften?”

Den frågan besvarades dock aldrig. Istället blev konstaterade alla att ”oj, det här är en svår fråga som vi borde veta mer om” och den enda diskussionen kom att handla om den något perifera frågan om opinionsundersökningarnas påverkan på politiken.

Min taktik att följa Fores gav för första gången mindre bra utväxling på seminariet ”Hur blir Sverige en ledande demonstrationsmarknad inom området hållbara godstransporter?” Man kanske inte ska vara förvånad över det med tanke på att jag innan seminariet hade ägnat den frågeställningen mindre än fem minuters uppmärksamhet.

Men det fanns ändå en del även för mig relevanta iakttagelser. Dels var det exemplifiering av den generella tesen från tisdagens CO2-seminarium att det finns – eller i varje fall kan finnas – business case i att gå före med miljövänliga alternativ, man behöver inte nödvändigtvis bli dragen baklänges in i framtiden. Dels fanns en del allmän näringspolitiska iakttagelser som att Scanias VD ansåg att demonstratorer bör vara bra på riktigt och inte bara för att demonstrera något, samt att han var skeptisk till bidrag såsom skrotningspremier.

Smet därefter in på seminariet ”Battle of the numbers” om hur man skulle kunna få in mer kvinnor i ledningsgrupperna. Ett mycket lovvärt initiativ, men man skulle till nästa år kunna fundera på hur man kan få fler män intresserade av dessa frågor. Som vanligt bestod publiken till 95% av kvinnor och de fem procent männen verkade vara arrangörs-hangarounds. De kvinnliga cheferna i panelen var dessutom uteslutande kommunikationsdirektörer.

Reinfeldts tal finns på nätet. Så här fyra dagar efteråt är mitt bestående minne att det var 30 minuter trött spel utan boll på mittfältet (med ramsan jobba, jobba, jobba) och 15 minuter briljant och engagerat mot främlingsfientlighet.

Lämna en kommentar

Filed under almedalen, kompetens

2 juli. Fores mm

Inledde med Snackis i Almedalen. För frukostens skull. Som var slut. Lika mycket plattityder som i går.

Sedan Kairo futures trendspaning mot 2033, Hur försörjer vi oss. Den stora besvikelsen hittills fast jag förstår inte varför. Jag borde ha vetat bättre än att ha några förväntningar.

Salen var fullsatt. Mer än fullsatt. Och man såg på en gång att det här var liksom amatörernas afton. Frukost. Det finns inget snällt eller icke-fördomsfullt sätt att uttrycka det här på, men det var almedalens hang arounds. De som fick följa med för att dela ut flyers och koka kaffe. Lite som när man går förbi Rivals på morgonen och tänker ”jaha. Södertälje kommun har kick off idag”

Jag gick efter 15 minuter.

Jag gick till Fores. Där blev jag kvar i tre timmar. En Twittervän undrade om jag hade blivit fastkedjad.

Första seminariet handlade om hur vi tar oss euro-krisen med nationalekonomernas dream team. Eller Old Boys. Alla gamla tjommarna var där; Assar, Carl B, Villy, Birgitta, och Hans T-son. Andreas Bergström ledde på ett lysande sätt dessa fem divor och jag spred lyriska Twitter.

Tyvärr så vågar jag inte referera innehållet i debatten pga rädsla för att inte ha fattat helt korrekt. Även fast Assar vände sig till Villy Bergström och sa ”om det är mig du anklagar för att bluddra så ska jag förklara det på ett sånt sätt att även du förstår det”.

Men det innefattade en exposé över krisens utveckling och de åtgärder som framförallt ECB har vidtagit (Villy ”det viktigaste penningpolitiska instrumentet verkar vara att prata”) och vilka möjligheter som fanns, t.ex
– TY ökar sin inflation (skulle dock kräva 4%inflationsskillnad i mer än tio år)
– upplösning av euro-unionen, antingen genom att de krisdrabbade länderna bryter sig ut, eller genom att de starka länderna bryter sig ut (och som Villy B föreslog kanske joinas av Sverige).

Nästa seminarium handlade om migration, främlingsfientlighet och flyktingar, med deltagare från UK, open society och Tomas Hammarberg. Min enda invändning mot det seminariet var att det kanske var lite väl mycket samsyn. Det avbröts dock av en publikfråga som inleddes med ”jag har varit gift med en utländsk kvinna i 22 år, så kalla inte mig för rasist”.

När seminariet var slut hade jag kommit fram till att den bästa urvalsfaktorn vilket seminarium man skulle välja inte var titel eller ämnesområde, utan arrangör, så jag satt kvar till nästa seminarium som handlade om ipcc. Typ. Dessutom så slapp jag röra på mig. När jag började Twittra entusiastiskt från detta seminarium så fick jag frågan om jag var fastkedjad. Nej. Jag är bara hjärntvättad.

På klimatsrminariet deltog bl.a. Naturvårdsverket, Naturskyddsföreningen och svenskt näringsliv. Intressant med en relativ samsyn att vägen framåt inte är via klimatförhandlingar utan genom att industrin går före av konkurrensskäl, och att myndigheter ställer teknikkrav. Lena Ek har kallat det för ”benefit of action”; att man reducerar utsläppen för att man tjänar på det, inte för att man måste.

Efter tre seminarier på raken var jag ganska slut i huvudet och bestämde mig för att orientera. På riktigt, inte som metafor. Det var ett tag sen senast, vilket märktes. Jag sprang både långsamt och åt fel håll. Det tog hela eftermiddagen. Efter duschen var det dags för Primes mingel och fridolins tal.

Fridolins tal, ja. Det var lite av en besvikelse. Plottrigt. Bra i enskildheter men ingen röd tråd och ingen story-telling. Bäst var när han reclaimade begreppet Sverigevänner genom att sätta det i par med världsmedborgare.

Lämna en kommentar

Filed under almedalen, kompetens

Uppdatering 1 juli

Delar vandrarhem med några politiska broilers från Alliansen som väcker huset 06.00. Fördelen är att duschen kanske blir ledig när det är dags för oss att gå upp samt att jag under tiden som jag hämtar kraft kan kommentera gårdagens rosemingel på Prime och Jimmie Åkessons tal.

Det första var trevligt, det andra var mindre trevligt.

Hade samtal med stålnäringen som menar att runt 2090 kommer det i princip inte att behöva brytas mer malm i världen. Den globala efterfrågan har nått en topp som kan tillgodoses genom effektivare användning och åkerbruk.

Mitt sällskap fick efter fyra glas vin – varav ett utspillt över mon klänning – för sig att hon skulle prata med Mats Odell. Jag försökte hindra henne. När det inte lyckades distanserade jag mig. Sedan försökte jag ta ett kort av dem men det blev lite för uppenbar stalkning av det hela.

Åkessons tal var lite av en besvikelse. Jag trodde han skulle vara en populistisk demagog men han var bara populistisk. Men demagogin kanske ligger i att han pratar som alla andra. Eller som vanliga människor tror att de pratar som.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Almedalen 1 juli

Mitt livs första Almedalsdag.

Sitter på rummet, laddar telefonen och värmer mig. Varför var det ingen som varnade för att det skulle vara kallt.

Eftersom jag har lagt hela juni- och julilönen på klänningar, sidendräkter och italiensk glass är ett ingångsvärde att all mat och dryck ska vara gratis under denna vecka. Tur därför att almedalsguideappen anger om det finns gratis förtäring.

Otur därför att det verkar finnas ett omvänt samband mellan förtäring och kvalitet. De intressanta seminarierna bjuder generellt sett inte på mat. Kanske inte så överraskande.

Praktexemplet på detta var resumés frukostsseminarium Almedalssnackis. Det är såna tillställningar som ger pr-firmor, journalister, almedalen och i princip hela Gotland dåligt rykte. Så totalt inåtvänt och navelskådande. Men man fick frukost. Kaffe och fralla.

Mycket bättre var seminariet Vem tar vem som analyserade/spekulerade om möjliga regeringskonstellarioner efter valet. Framförallt Maria Wetterstrand, Schlingmann och Janne Larsson hade delvis knivskarpa och inte alldeles omedelbara analyser. Intressant var också att termen ”folket” användes som om man diskuterade jultomten eller Obama; något man hört talats om men aldrig träffat i verkligheten. Janne Larsson använde tom begreppet ”ute i stugorna”. Ingen förtäring.

Därefter Ratios kompetensseminarium, där VD för Ratio förklarade att man kunde vara inkompetent fast man var högutbildad. Undrar hur många miljoner det kostade att komma fram till det och om det kom som en överraskning. Ingen tog dock upp den tråden, utan under resten av seminariet behandlades kompetens i huvudsak som en fråga om utbildning och arbetslivserfarenhet. Seminariet avslutades med lunch.

Hann också med en kort avstickare till ett Smedjan seminarium med den intressanta titeln ”skulle Palme gått med i S idag”. Om man ska gå efter intressegraden i seminariet är svaret förmodligen nej.

Efter lunch pratade Birgitta Ohlsson och Cecilia Malmström om värderingar och främlingsfientlighet i EU för ett inte ens halvfullt tält, inklusive en sverigedemokrat som satt precis framför mig. Hur vet jag att han var sverigedemokrat? De går runt i gula t-shirts med blå text. Sverige på framsida och Demokrat på baksidan.

Avslutningsvis business Sweden seminarium om den svenska modellen med två inbjudna britter. Alltid skoj höra utlänningar diskutera Sverige.

Sedan köpte jag naturpasset. Tänkte försöka orientera lite denna vecka. Tyvärr är kontrollerna extremt enkla.

Konstaterade att fyra kvarter upp från hamnen finns ett annat Visby. Tjocka människor i shorts som äter pizza. Och det är inte jag.

Nu pratar de om internet som ett verktyg för radikalisering, så det verkar vara ett radarpar. Filip och Fredrik. Bill och Bull.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized