Monthly Archives: mars 2013

My name is ozymandias

Jag läser inte bara dödsannonser, jag besöker också kyrkogårdar. På Pere Lachaise har jag väl varit tre-fyra gånger och igår var det dags att introducera grav-voyerismen för G.

Det häftiga med PL är inte kändisgravarna utan alla dessa Goth- och zombiegravar som står och ligger huller om buller och mer eller mindre övervuxna.

20130331-113339.jpg

”ska jag ta en bild på dig framför graven?”
”Va?! Ska jag vara med på en bild med en grav. Aldrig”
”Ok. Då tar jag en bild på graven.

Det finns en grav för alla på PL. Inte bara för zombies och gothar, utan även monumentalgravar. Sådana där som ser ut som dr WHO rekvisita eller högkvarteret för en hemlig sekt som ska ta över världen.

20130331-113938.jpg

Och konstnärliga gravar.

20130331-114316.jpg

Jag var tvungen att googla på del duca. Han tycks ha varit en kulturpersonlighet och kändis på sin tid, men nu närmast ogooglebar.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under travel, Uncategorized

Och på andra dagens morgon

G sover fortfarande och jag ser på fransk morgon-tv. Förmiddags-tv. Tredje gången man ser ett nyhetsinslag eller reklamsnutt fattar man hyfsat.

Varje gång jag bostadsbyter känner jag mig som när Patsy och Edina hyrde hus i Frankrike och bodde i gårdshuset i en vecka utan tillgång till mat, bad och värme.

Här tog det en dag innan jag fattade att diskmaskinen var diskmaskin och inte tvättmaskin. Ytterligare en dag innan jag vågade mig på att koka mokkakaffe på gasspisen. Nu har jag gått tillbaka till te.

Kallt här. 7-9 grader hela veckan enligt prognosen. Jag hade hoppats att de tidiga prognoserna var fel och det skulle bli varmare när påsken väl kom. Men. Nej.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

En reva i Sveriges banér

Läste en gång för länge sedan att skillnaden mellan Sverige och polisstater/diktaturer att i Sverige blir folk i gemen lugnade när polisen griper, medan det i diktaturer (eller halvdiktaturer) är det tvärtom om; när polisen kommer in kan allt hända, även för dem som har rent mjöl i påsen.

Detta till synes självklara påstående var en aha-upplevelse för mig. Tänk att som flykting i Sverige bli livrädd varje gång du ser en polisbil; eftersom din instinkt säger dig att där sitter the bad guys, de som kan misshandla dig eller slänga dig i fängelse på obestämd tid fast du inte har gjort något. Hur lång tid tar det att bli av med den ryggmärgsreflexen?

Men där har det stannat, som en intellektuell övning i hur olika våra reaktioner kan vara, och att det måste vara lite jobbigt för dem som är utsatta för det. Ungefär som att jag får hjärtklappning när jag ser en råtta.

Tills för några veckor sedan, när Reva-debatten började. De första dagarna fattade jag inte riktigt vad det var, orkade inte sätta mig in i twitterlänkarna – mycket på jobbet nu, ni vet hur det är va – men när jag gjorde det blev jag beklämd.

Jag vet ju hur det själv är när man som vit medelklasskvinna sitter på tunnelbanan med giltigt färdbevis, och så blir det kontroll. En lätt obehagskänsla, och man känner efter, har jag verkligen sl-kortet med mig?. Eller när man ska genom passkontrollen i USA (eller i Kanada i somras, när de först inte ville släppa in mig, eftersom jag inte hade något tillstånd från Gustafs pappa), tänk om det är något fel i passet. Sidan med fotot på är ju lite skrynkligt. Eller när man kör bil, och upptäcker en polisbil i backspegeln. ”Herregud. Körde jag för fort”

Ändå vet jag ju att som vit medelklasskvinna är chanserna goda att jag kan snacka mig ur den situationen. Inget färdbevis ”Hemskt ledsen, jag måste ha tappat den, kan jag betala här” och så skulle det förmodligen ordna sig. Och det här gäller ju oavsett i vilket västerländskt land vi befinner oss i. Inget tillstånd för Gustaf i passkontrollen?  ”You should have had one, but OK”. ”Ohh, thank you very much. I will have one next time”. Vi går på gatorna i Paris, New York och Bryssel med passen i säkert förvar i hotellens kassaskåp, utan att oroa oss för att bli stoppade på gatan och förda till fängelse i avvaktan på att ambassaden kan intyga vårt medborgarskap.

Föreställ er den ordinarie paniken hos den mörkhyade, som kanske är rädd för myndighetspersoner på grund av att hen är uppväxt i en diktatur, där polisen är din värsta fiende. Till detta kopplat vardagsrasismen i Sverige, som Khemiri beskriver så övertygande, som gör att det är vissa personer som blir särskilt utsatta, särskilt ifrågasatta, bortförda för förhör, även när de har rent mjöl i påsen.

Och nu, med Reva, så riskerar du inte bara att hamna i arresten, eller i polispiketen, utan att bli utvisad till ett land där du och dina barn riskerar förföljelse och döden, varje gång du ser någon myndighetsperson, oavsett vad du har gjort. Den ångesten. Att leva med den ångesten. Varje dag.

Meanwhile går vi runt och klagar på att våren aldrig kommer.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

En liten bloggpost om konsten att läsa

Eller en lång utvikning kring den bok jag läser nu.

För ungefär tio år sedan läste jag en intervju med en engelsk författarinna, som vid 50 års ålder hade konstaterat att om hon läste en bok i veckan fram till det hon var 90 år – två ganska ambitiösa/optimistiska antaganden – så skulle hon ha ungefär 2000 böcker kvar att läsa i sitt liv.

2000 böcker. Det är inte särskilt mycket. För mig var det både en börda och en befrielse att inse det.Det gör det viktigt att välja vilka böcker man läser. Bördan att tvingas välja, men friheten att med gott samvete välja bort mediokra böcker. Att inge alltid behöva avsluta meningslösa böcker, bara för att man börjat på dem.

Den omedelbara konsekvensen blev att jag började läsa om På spaning efter den tid som flytt. För andra gången. Första gången läste jag den alldeles för snabbt, för att få reda på vad som hände. (Spoiler alert:de blir gamla och dör). Andra gången levde jag med boken, lät den få ta den tid den tog. Sedan lästa jag Olof Lagercrantz bok om På Spaning. I inledningen dkrev han att han hade levt med På Spaning i tio år. Det var alltså den enda skönlitterära verk han läst för nöjes skull i tio års tid. När jag läste hans tolkning av verket insåg jag att jag hade missat ungefär hälften av undertexten. Så då började jag läsa om det för andra gånger. Fast jag gav upp någonstans mitt inne i tredje boken.

Nu håller jag på att läsa om en bok som jag läste så sent som i somras; Alastair Campbells dagbok från åren som Blairs spin doctor. Eller snarare så läser jag den oavkortade versionen, I somras läste jag den första utgåvan, som var ett samlingsverk på 750 sidor. Nu är jag påbörjat den första boken av de fyra fullständiga dagböckerna.

Jag hade lite dubier innan jag började läsa. Är det verkligen vettigt att läsa om ett verk som man läst nyligen. Men det är det. Eller vettigt och vettigt, särskilt vettigt kanske det inte är, men det är roligt. Det är som att återse gamla bekanta. Som att läsa gamla bloggposter. Eller att se om Pride and Prejudice från 1994, för femte gången eller så. Man känner igen så mycket att man glädjer sig i förväg åt det som komma skall, och skrattar igenkännande när man har läst det.

Jag följer även Alastair Campbell på twitter. Där är han alls inte lika rolig. Skäller bara på tories och retweetar sånt som handlar om cancer. Häromdagen länkade han dock till sin dotter Graces twitterkonto. När jag läste hennes twitter täkte jag ”Men oj vad hon har blivit stor, den lilla flickan”

Då insåg jag att jag befann mig på fel sida av linjen mellan brittis-politik-nörd och galen-stalker.

 

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Om Daleks mm

eller hur man kan göra ett kort konstaterande väldigt långt.

Jag har en fascination för dödsannonser. Så länge jag kan minnas har jag haft en fascination för dödsannonser. (Och kyrkogårdar). Nä, kanske inte så länge jag kan minnas, men i varje fall så länge jag har läst morgontidningar har dödsannonser fascinerat mig. Jag antar att i tidernas begynnelse så läste jag bara serierna i morgontidningarna, men i varje fall sedan tonåren är jag en regelbunden läsare av dödsannonserna. Även utomlands läser jag dödsannonserna. I synnerhet i icke-engelskspråkiga länder, eftersom det ofta är det enda jag förstår av tidningen. Om ni visste hur många dödsannonser jag har läst i Le Figaro.

Mitt fokus har skiftat med åren. Först letade jag efter den äldsta som hade dött, i synnerhet om de var födda på 1800-talet. Tänk att när jag var liten så fanns det väldigt många som var födda på 1800-talet. Tanken svindlar. Tänk dessutom att jag minns när alla måste ha kors i dödsannonsen, och den uppståndelse det orsakade när DN tillät en annan symbol. Sedan började jag intressera mig för mänskliga relationer (eufemism för att skvallra och gotta mig i andra människors olycka) och letade efter de som hade två dödsannonser, och spekulerade i orsaken till det. För att inte tala om den poesi som väljs, eller min förvåning när jag insåg att ”har hastigt lämnat oss” var en omskrivning för självmord. Så fick jag barn, och började leta efter barn som dött, som en plågsam påminnelse om hur grymt livet kan vara. Nu ser jag med förvåning och skräck hur många i min egen ålder som börjar dö. Min kollega tror att det beror på att folk blir yngre och yngre när de dör. Det tror inte jag riktigt.

Men det är ju inte bara dödsannonserna som är läsvärda. Även nekrologerna är ju det. I synnerhet nekrologerna, där ett helt liv summeras upp. Ofta undrar jag hur min nekrolog kommer att se ut. (Om jag dör innan er andra, kan ni väl se till att det blir en bra nekrolog, va? Vänta inte på att någon annan ska skriva den. Ni behöver heller inte använda uttrycket ”Hissen gick inte hela vägen upp hemma hos henne”, även om det formellt sett stämmer.)

I varje fall. I anglo-saxisk press finns traditionen att nekrologer skrivs av tidningens journalister. Jag vet inte om det gäller alla nekrologer, eller bara kändis-nekrologer, eller om det är så att det bara är kändisar som får nekrologer. De nekrologerna är extra läsvärda. Inte alltid snälla, men kanske just därför läsvärda. Man tror sig få en ganska sann bild av personen i fråga.

Mästarnas mästare är naturligtvis the Economist, som varje vecka har en dödsruna över en person som de anser förtjänar det. Det är inte alltid den mest kända personen som dött den veckan. Men alltid en intressant personlighet.

The Economist kan vara världens bästa tidskrift, men ändå har jag en något kluven inställning till den. Har lite svårt att förklara varför. Nej, det har jag inte. Det är för att den och dess läsare är så jävla medvetna om dess förträfflighet.

Häromdagen hamnade jag i en diskussion om Economists läsekrets. Mina meningsmotståndare ansåg att det är the Top of the Top som läser tidskriften. Jag hävdade att det är Wannabes. Detta grundar jag på att jag läste Economist när jag var ung och lovande, samt att mitt Ex – som var VD – inte läste tidningen. (Han läste istället Tidningen. Dvs Svenskan. Från pärm till pärm. Ja förutom Kulturen då. Och Sporten. Men Näringsliv i varje fall).

Idag fick jag tillfälle att läsa Economists nekrolog igen. Ray Cusick har dött. Ja. DEN Ray Cusick. Formgivaren av Daleks.

När jag skulle återberätta anekdoterna för sonen, så sa han bara ”Ja. Det har jag läst på Wikipedia”.

Wikipedia.

Sedan läste han nekrologen, och jag blev mycket stolt och lite orolig. Min 13-åriga son läser Economist nekrologer. På engelska. Jag gjorde det inte när jag var 13. När jag var 13 läste jag bara dödsannonserna i DN. Jag var väl cirka 23-årig wannabe när jag läste nekrologerna i Economist.

(Konstaterandet är alltså att det är wannabes som läser economist, inte samhällets topp)

2 kommentarer

Filed under Uncategorized