Monthly Archives: november 2012

Kaffe och politik

En sak jag lärde mig av Thage G Peterson (OBS INGEN punkt efter G) var att ha kaffe i mjölken. ”Det har jag alltid. För magens skull”. Finns ingen som kan så mycket om kaffedrickande som en gammal sosse, tänkte jag, och började ha kaffe i mjölken.

Så sossar dricker kaffe med mjölk. Hur är det med resten då?

Gammelmoderater: kaffe med konjak.

De nya moderaterna tar en kopp java ur den egna kaffemaskinen från Jura. Bönorna kommer från Arvid Nordquist.

Folkpartiet: Fair Trade-kaffe

Sverigedemokrater: Hot Shot

Vänsterpartiet: örttéer

Miljöpartiet: Dagens Aeropress på Johan&Nyström

Centerpartister: kok-kaffe

Kristdemokrater: Va? Finns det olika sorters kaffe? Vad ska det va bra för?

 

 

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Sprit och Politik

När en bekant till mig blev kallad för Champagnesocialist på Twitter idag började jag fundera på det där med sprit och politik. Det finns ju många aspekter på det. Några har aktualiserats de senaste veckorna; typ In Vino Veritas och Där vinet går in går vettet ut, vilket väl egentligen är två olika sätt att säga samma sak.

Men min angreppsvinkel var alkohol och politiska ideologier. Gör Testet; säg mig vad du dricker och jag ska säga vad du röstar på. Eller tvärtom. Och/eller tvärtom.

Det började med champagne-prefixet. Det går ju ihop med alla politiska ideologier. Champagnesocialist. Champagneliberal. Champagnesosse (OBS alltså ej samma sak som Champagnesocialist). Till och med Champagnesverigedemokrat funkar. Kanske inte det mest uppenbara, men vad ska man annars vaska riksdagsarvodet på.

Champagnekristdemokrat. Nej. Där gick det inte längre. Men det får vara undantaget som bekräftar regeln. Champagne går hem i alla politiska läger. Så länge den är kall, torr och gratis. Det räcker med gratis, förresten.

I varje fall, här kommer hela listan.

Moderaterna: Beror på vilken moderat. Gamla Moderaterna: Konjak och dyrt rödvin. Nya Moderaterna: Whisky och Amarone. MUF/MSU: Svartsprit.

Folkpartiet: Lättöl.

Centern: Samma sak där: beror på vilken Center. Stureplanscentern: Champagne. Lantortscentern: Grönstedts Monopol samt Hjortonlikör.

Kristdemokraterna. Punschpraliner.

Sossarna: Ja. Hvad dricka socialdemokraterna? BiB och starköl?

Vänsterpartiet: Billigt rödtjut.

Miljöpartiet: Gamla MP: Maskrosvin. Södermalms-MP: Allt chenin-blanc baserat från Loire-dalen. Hur svårt kan det vara? Det finns en flaska på Systemet på Nybrogatan. Fanns.

Sverigedemokraterna: U-båt.

That’s it. Nästa gång jag återerövrar datorn från min son ska jag skriva om kaffe och politik.

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Om tiggaren på O’Connel Bridge

Första gången jag såg en tiggare var i Dublin. Han var hemskt fattig och luggsliten. Hela Dublin var hemskt fattigt luggslitet på den tiden. Jag var 12 år och empatisk så han fick 50 pence.

Det var alltså första gången jag såg en tiggare. När jag växte upp fanns det inga tiggare i Stockholm. Det låter så otroligt att jag inte tror på det själv. Men eftersom jag kommer ihåg att tiggaren i Dublin var den första tiggaren jag såg, så måste det väl ha varit så att det inte fanns några tiggare i Stockholm. I varje fall ingen som en 12-åring såg.

I helgen läste jag en novellsamling av Ray Bradbury; Glädjens mekanismer. Bradbury var en av 1900-talets främsta författare (och dog så sent som för bara några månader sedan), men det här var väl inte en av hans främsta böcker. En av novellerna grep dock tag om mig: Tiggaren på O’Connel Bridge. Den handlar om ett par som bor på hotell i Dublin; mannen – en amerikansk (?) författare blir ständigt utsatt för tiggare, medan de undviker hans fru. Eftersom det är Bradbury, förväntar man – jag – sig något mystisk förklaring till det hela, men det gives inte. Bara väldigt mycket empati.

”Hur kan man känna skillnad på dem [tiggarna]? Hur kan man avgöra vilka som är hederliga och vilka som inte är det?”
”Sanningen är den att det kan man inte. Det finns ingen skillnad mellan dem. Somliga har hållit på länge och blivit förslagna … Men vad bevisar det? Man kan inte spänna blicken i dem så att de tappar hakan eller titta bort från dem. Man kan inte springa och gömma sig för dem. Man kan bara ge åt dem allesammans. Om man börjar dra upp skiljelinjer är det någon som far illa”

Novellen avslutas med att författaren ensam går ut på gatan och tittar upp mot hotellfönstren:

”Hur är det där uppe? tänkte jag. Är brasorna tända? Är det varmt som en andedräkt? Vilka är alla dessa människor? Dricker de? Är de lyckliga?
Vet de ens att jag är HÄR?

 

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Allt om min mormor

Gick förbi Stockholmhems kontor på Hornsgatan och såg en skylt med reklam för nyproducerade lägenheter på Främlingsvägen. Det högg till i hjärtat, i magen. Min barndom vilar där. Min mormor bodde på Främlingsvägen under större delen av mitt liv. Hon flyttade dit när jag var fyra år, och därifrån när jag var 37.

Främlingsvägen är inte riktigt som andra vägar. Det är en återvändsgränd som utgör den östligaste delen av Hägerstensåsen. Mitt emellan Midsommarkransen och Aspudden. Lika långt till båda tunnelbanestationerna och uppför en lång och seg backe. Inget finns där (eller fanns där), förutom ett antal trevåningshus i tegel, i den typiska 40-talsarkitekturen. Där bodde min mormor i en 1½. Utanför fanns en liten lekplats med gungor och gunghäst, samt en naturbacke ner mot Bäckvägen och brandstationen. När jag sov över där låg jag på en bäddsoffa i vardagsrummet, och såg det gula ljuset från Bäckvägen, som emellanåt lystes upp ytterligare av billjus. Det var det närmaste jag kom storstaden på den tiden, så det kändes exotiskt.

På den tiden – vi pratar 70-tal – var såväl Aspudden och Midsommarkransen genuina arbetarklassförorter. Långt före hipstereran. Vid Aspuddens tunnelbana fanns ett klassiskt och oromantiskt ölcafe. Sekelskifteshusen på Hägerstensvägen var nedgångna och ruffiga. I smålägenheterna bodde pensionärer, arbetare, alkisar och en och en annan knarkare. Min mormor tog hand om dem alla.

Hon handlade mat åt de gamla som var för gamla att ta sig ut. Hon gav mat till knarkare och alkisar som hade supit bort sina sista pengar. Hon deklarerade åt grannar som inte var så skarpa på siffror.

Min mormor kan nog vara en av de starkaste människor jag har träffat. Eller, det kanske hon inte var, jag uppfattade henne som det, men jag var ett barn. Men hon redde sig själv, och hon tog hand om andra. Hon hade jobbat som hembiträde, och varje år storstädade hon sin lägenhet. Då gjorde hon rent under listerna med sticknålar, och skurade taken. Varje år.Vem fan skurar taken nuförtiden.

Hon var helt osentimental. Alla hennes minnen rymdes i stort på en hylla. Varsitt foto på barnbarnen, ett gemensamt foto på de tre barnen, och ett litet foto på det barn som föddes med hjärtfel och dog vid 1½ års ålder. När hon var 75 ungefär, började hon rensa bland de få minnessaker hon hade. ”Ni ska inte behöva ta hand om min skit när jag dör”

När hon var 85 var hon tvungen att flytta, eftersom lägenheterna skulle renoveras. Det tog knäcken på henne. Hon flyttade ungefär 500 meter, till en tvåa i ett liknade hus. En tvåa som hon inredde på precis samma sätt som 1½:an. Det hjälpte inte. Hon slutade att gå ut, och hörde grannarna prata om att de skulle mörda henne. Efter kanske tre år hamnade hon på sjukdom. Sedan dog hon.

Det var plågsamt för mig att se henne bli gammal. För första gången insåg jag verkligen – fattade med hjärtat och inte bara intellektuellt – att vi alla blir gamla och hjälplösa (om vi inte har otur och dör innan förstås). Att alla dessa långsamma, förvirrade människor som stoppar upp kön och står i vägen en gång har varit unga och medelålders och gamla men kunnat ta hans om sig själv och andra, och en dag så kan de inte det. Och jag insåg att om det hände min starka starka mormor, så kommer det att hända mig också.

Nyproduktionen på Främlingsvägen blir säkert jättefint. Och bra motion får man också. Men min mormor finns inte där längre och tar hand om folk.

 

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Lördagsgott

Läser veckobrevet från sonens skola med den pedagogiska planeringen för kommande arbetspaket;

– Vilken religion hade Nordens ursprungsbefolkning?

– Vad är viktigt för dig i livet?

Jag fattar väl inte riktigt hur de två ämnena hör ihop, men OK. Jag fortsätter:

Mål för arbetsområdet:

  • Att utveckla kunskap om fornskandinavisk och samisk religion
  • Att reflektera över olika livsfrågor och moralfrågor som t ex vad som är rätt och orätt och vad som är viktigt i livet.

Bedömning:

Underlag för bedömning är hur du

  • kan föra ett enkelt/ utvecklat /välutvecklat resonemang om vardagliga moraliska frågor och vad det kan innebära att göra gott.
  • deltar i diskussioner / som för samtalet framåt/ fördjupar och breddar det.

Shit Pommes Frites liksom. Det är ingen barnlek precis att fördjupa och bredda ett samtal som handlar om moraliska frågor och vad det kan innebära att göra gott.

Undrar om de ska dricka rödvin också.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Kungsgatan-gate

Björn Rosengren lär ha sagt ”Du vet, det där med Tabu. Det är det klantigaste jag någonsin åkt dit för”. Det är väl inte helt osannolikt att Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna känner samma inför incidenten på Kungsgatan (The curious incident with the Sverigedemokrat in the night: ”Men Sverigedemokraten slogs ju inte järnröret?” ”No, that’s what’s so curious”)

I alla fall. Så många frågor som infinner sig. De två mest brinnande är Vem läckte filmen och Hur många i SD hade sett filmen. Dessa både frågor hänger ihop; i synnerhet om vi antar att filmen blev medvetet läckt, och det inte var så att Expressen råkade hitta Ekeroths mobil. (Och om det hände; gissa hur mycket filmer Expressen successivt kommer att publicera de kommande tio åren).

Saken är ju den att krävs att filmen är spridd till X antal människor för att person N ska våga läcka den. Ekeroth skulle ju inte läcka filmen till Expressen själv, om det bara var han som hade tillgång till filmen. Likaså, om Ekeroth delade filmen med en enda person, så skulle inte den personen heller våga läcka filmen. Var går då gränsen? Hur många personer ska ha tillgång till filmen för att en enda person ska våga läcka den och vara rimligt säker på att inte bli upptäckt? Definitivt mer än fem skulle jag säga. Tio är en minigräns. I ett sällskap på 20 skulle jag börja känna mig ganska trygg.

Nästa fråga är då vilka dessa minst 10-20 personer är.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Glokalpolitik

Egentligen är jag inte så förtjust i tillväxtromantikerna i Stockholms kommunfullmäktige. Det är lite 60-tal över dem. ”Vi ska bygga ett hotell i Stockholms ström för att sätta Stockholm på kartan.” Varför kan vi inte riva gamla stan på en gång, tänk hur mycket folk som skulle kunna bo där. Alldeles centralt.

Samtidigt så finns det ju i varje fall någon form av vision. Någon form av insikt om att världen inte står stilla, och att man måste anpassa sig efter den. Stockholm växer med ett Göteborg vart 20:e år eller något sådant, och det är i huvudsak bra. Kanske till och med något att vara stolt över. I varje fall är våra kommunalpolitiker det.

Jag är i alla fall tacksam över att det inte finns några Stockholmsdemokrater som kräver att inflyttningen till Stockholm ska stoppas. Att vi ska hjälpa avfolkningsbygderna, så att lantisarna stannar där, i stället för att komma till Stockholm och stjäla våra jobb/flickor/pojkar/lägenheter/whatever. Att det inte ordnas debattprogram på temat ”Hur mycket inflyttning tål Stockholm” eller att Stockholms kommuns tjänstemän får i uppdrag att räkna på hur mycket inflyttningen kostar, och att detta ställs mot kostnaderna för åldringsvården.

Man kan också fråga sig varför inte tillväxtvisionen gäller för Sverige. Varför ingen rikspolitiker ställer sig upp och förklarar att för att klara sig i den globala konkurrensen behöver Sverige växa med åtminstone ett Luxemburg vart 20:e år. Att det är bra för Sverige att folk flyttar hit. Att det handlar om att se till att det funkar, istället för att se det som ett problem.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized