Någon jävla ordning får det väl ändå vara under en utrikesstationering. Eller How I’m going to wine and dine for three years.

Jag är ju kontrollfreak. Kontrollfreaking går egentligen inte att utöva utan planering. Och målsättningar. Mitt liv är som verksamhetsåret hos en mindre myndighet, komplett med regleringsbrev och kvartalsuppredovisningar och myndighetsdialog mellan mitt överjag och mitt underjag.

Inte riktigt. Men jag har ambitioner. En sådan ambition är att äta på en ny restaurang minst en gång i veckan.

Första veckan var det köttrestaurangen La Meute på rue les broussart. Mmm. Och Petit racines på ixelles. Bra, men kanske lite överreklamerat. Att det blev två gånger berodde på att mitt kök inte var uppackat.

Andra helgen var det brunch på ekologiska Chyl. Orientalisk tallrik. Fett och gott och lite ostrukturerad servis. Härlig innergård.

Tredje helgen lunch bruschetta på cafe flora; en gammal lokal med högt i tak. Hyfsat gott men slarvig servis. Tog evigheter innan jag fick mitt vatten.

Det var mitt i gallerihelgen

Den här veckan blev det först en hamburgare (meh) på green mango mellan två möten i fredags och så typ orientaliska köttbullar (kefta) på Chicago idag. Det gillade jag. Hipsterställe med barnavdelning.

Sedan gick jag i två timmar, inklusive lite slumming i moollenbekk.

Annonser

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

Gallerihelg. Och final i någon jävla friidrottstävling.

Det var först när jag såg artiklarna i svensk press som jag insåg att finalen i Diamonds League eller vad det nu heter var i Bryssel.

En orsak till det kan vara att jag inte ser på tv eller läser belgiska tidningar. Men jag läser belgiska aktivitetskalendrar och följer Brysselrajtantajtan på Facebook. Och tittar på annonsplatser irl.

Inte ett ord om friidrott. Däremot Eat Brussels och gallerihelg.

Så jag åt två små gourmeträtter i tält i Brussels Park (efter att jag hade besökt en av Bryssels mer exklusiva juvelerare för att få hjälp att ta av mitt halsband, men det är en annan historia). Det var gott.

Och jag gick på gallerier. Gallerierna låg i olika kluster, som det gick buss mellan. Jag gick pga vill lära känna staden.

Nu är jag inte någon konstkännare. Mycket fattade jag inte alls storheten i. På ett galleri tänkte jag ”åh, de har bjudit in en gymnasieklass, så gulligt” tills jag läste i presentationen att det var en japansk konstnär som utforskade spänningen mellan det egna jaget och omvärlden. Eller något sådant. Han var i varje fall japan. Det är jag säker på. Någon utställning bestod av pinnar som hängde ner, en och en.

Annat var mer lättillgängligt. Som realistiska teckningar från Londons East end eller vävda tyger, som ställdes ut tillsammans med traditonella japanska bambukorgar.

En del var totalspacat som väggmålningar som täckte stora salar. Eller en skulptur med två stearinljus i en mörk källare (och belgiska källare är mörka).

Det mesta var totalt renons på allt publikfrieri. Vid flera tillfällen funderade jag på hur gallerierna överlevde, pga utställningen var osäljbar.

Och det var just det som var häftigt. Jag är som sagt ingen konstkännare, vilket innebär att min kunskap om Stockholms konstscen begränsar sig till någon enstaka utställning på Konstfack eller Färgfabriken. I övrigt det jag ser i gallerfönstren på hornsgatspuckeln och Karlavägen och det är så jävla tillrättalagt och boring.

Och det kan man tycka är självklart pga Bryssel är en storstad och Stockholm är well Stockholm. Men Bryssel är inte större än Stockholm. Inte invånarmässigt. Men det har en annan mer urban mindset. (Och ett annat klientel kapitalstarka eurokrater och lobbyister inte att förglömma).

Tog inga bilder på gallerirundan, men väl några på den superhäftiga street-art utställningen

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

Vi hade i varje fall tur med vädret

Igår var vi i Sachsenhausen. Det första koncentrationslägret, några mil utanför Berlin.

Det är svårt att veta vad man ska säga efter en sådan upplevelse. Det finns inte ord att beskriva det. De som fastnade i min hjärna var just ”Vi hade i varje fall tur med vädret” eftersom den ironiska generationen flyr till ironi. Som att konstatera att linje S1 går från Wannsee till Orianienburg (där Sachsenhausen ligger).

Men några tankar/iakttagelser.

För det första att så många av nazisterna och de nazistiska läkarna kom undan efter kriget. Ett fåtal dömdes vid läkarrättegången i Nürnberg. Några av dem avrättades. Men på de flesta fotografier stod det ”arbetade som läkare efter kriget. 1971 lades undersökningar ner pga bristande bevis”. Jag kan förstå att det var ett allmänt kaos efter kriget. Men ändå. I synnerhet läkarna som valde ut de barn som skulle dödas pga efterblivna, och som efter kriget arbetade med barnpsykiatri.

För det andra. Så många fångar som överlevde. Det är klart att det inte var så, men i relation till den bild jag bar av koncentrationsläger, så kändes det så. Det finns naturligtvis en icke slumpmässighet i urvalet när man redogör för personliga öden, att det är lättare att hitta personer bland de som överlevde. Men det spelar nog också roll att det var i Tyskland. Samt framförallt att det var ett koncentrationsläger och inte ett utrotningsläger.

För det tredje så var det skådespel som iscensattes för att det skulle verka rättfärdigt så ambitiöst. Det fanns en sorts rättshaverism i massmördandet. Alla som avled (oklart om detta gällde hela perioden) skulle obduceras, och obduktionsprotokollen fejkades så att det skulle se ut som att de dog av naturliga orsaker eller av självmord. Därefter skickades ett brev till de anhöriga.

För det fjärde var det en nyhet för mig att sovjet fortsatte att bedriva ett koncentrationsläger där 1945-1950 där det uppskattades att 13000 av de 50000 intagna dog.

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

Valencia by any other name would still be Valencia

Den senare delen av hösten längtade jag till Valencia varje dag. Jag tänkte på det varje dag. Att jag skulle åka till stranden. Vilka restauranger jag skulle gå på. Att jag skulle sitta på balkongen och titta ut över botaniska trädgården (som jag inte ser pga att det är en massa träd i vägen) och på de katter som strövar på taket nedanför.

Och så kändes de första dagarna Meh liksom. Jag tänkte att nästa år åker jag någon annanstans. Det var same same och dessutom är 14 grader lite småkyligt faktiskt.

Men nu är jag så tillfreds och harmonisk som jag brukar vara när jag är här. Med bara en lätt släng av lappsjuka.

Jag har dock svårt att sätta ord på varför jag tycker så mycket om Valencia. Det är inte bara ljuset, värmen och maten. Även om det i sig skulle vara tillräckligt.

Det är inte heller det att jag älskar det sätt som valencianos använder staden som sitt vardagsrum, trädgård, gym, föreningslokal. Parkerna och stranden är fyllda med folk som har barnkalas, gymmar, yogar, spelar boll, dansar och spänner upp en lina mellan två träd och tränar linkonster.

Det är framförallt atmosfären jag älskar. OK. Som turist lever man alltid i en bubbla. Men ändå. Det man ser i den bubblan är väldigt mycket vänlighet.

Det har öppnat en street art affär/galleri/samlingsplats på min gata i en präktig och tråkig del av Valencia. När jag var där på öppningen av en utställning träffade jag tre unga svenska killar som hamnat där av en slump. Innan kvällen var slut hade killarna blivit nerbjudna av galleriägaren att komma tillbaka till våren, spela några låtar och ställa ut några målningar. De var alldeles förundrade. ”Det skulle aldrig hända i Sverige”

Och det är det jag gillar mest med Valencia. En öppen, inbjudande och helt opretentiös attityd. Nästan lite naivt välkomnande. Som en hund som glatt viftar på svansen och hälsar på alla som kommer.

Idag passerade jag plaza ayuntamente, där det fanns både en skridskobana och en gammaldags karusell. När jag såg karusellen tänkte jag Det är som fucking Brigadoon.

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

26/8. Vad är det som går och går och kommer tillbaka till abisko?

Har vandrat i fem dagar och softat på abisko fjällstation i tre dagar. 

Vandringen var så där. Lite väl mycket skog och lite för lite fjäll. De 24 km mellan abiskojaure och unna allakas kändes som 30. Det hade ösregnat heka natten och fortsatte att ösregna hela förmiddagen så det var blött blött blött. Och myggigt myggigt myggigt. När man satte sig ner var det 50 myggor som svärmade runt om en. 


Och i princip folktomt. Mötte två vandrare på vägen och såg ett par några hundra meter framför mig. I övrigt tomt. 

Dessutom var det vattensjukt och strömt. En spång/bro hade fallit ner. Lyckligtvis stod paret framför mig och förberedde sig för att korsa. Olyckligtvis tappade jag min högra foppa toffel i ån. 

4 km senare – 1 km före unna allakas – var det ett nytt vad. Som var djupare och mer strömt. Väntade in paret och vi gick runt och letade vadställe. Till sist gick vi över. En bit över knäet och strömmande. Mina kängor blev dyngsura. 

Skönt att komma fram till unna allakas. Bastade. 

Dagen därpå gick jag till alesjaure. Fint och kallt. Brett vad, som jag tog i foppatoffel och socka. Kallt. Fem snöpass på fjället. 

Alesjaure låg fint. Men så himla mycket turister. Och folk som inte hämtade in vatten eller gick ut med slasken. I abiskojaure också. 


På torsdagen endagsutflykt till Trollsjön. Bara kvinnor. ”Skönt att slippa få saker man kan förklarat för sig” sa guiden. 


På fredagen promenad till abisko östra för att handla resekost och godis och på lördag förmiddag kort promenad längs med rallarvägen innan hemresan. 

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

Kvinnligt, manligt, skinnligt. Om Skin Wars. OBS spoilers ( inte för att någon kommer att titta på Skin Wars i vilket fall som helst. Men ändå)

Har precis avslutat första säsongen av Skin Wars på Netflix, en utslagstävlingen mellan kroppsmålare. Lagom när man inte orkar göra något mer än att ligga i soffan och planera för vad man ska göra resten av livet. 

Skin Wars är i varje fall en mycket trevlig underhållning. Dels för att de är så duktiga, dels för att de – på det stora hela verkar ha det trevlig tillsammans, och stötta varandra. Vissa mer än andra. Kvinnor mer än män. 

Men, det roliga är, för en gammal feminist som jag, att tävlingen är full av stöddiga män som baktalar kvinnor, och sedan blir de utslagna. Och det är fullt med kvinnor som stöttar och hjälper varandra, och som är kvar länge i tävlingen. 

Stöddigast av dem alla är/var en kille som hette Dutch, och som var en fruktansvärt bra målare. Men inte alltid så kreativ. Han trodde han skulle vinna varje tävling, och blev sur när han inte gjorde det. Han tog dock till sig av kritiken, och vann tävlingens sista utmaningen (innan finalen). Det roligaste var hans manliga entourage, som på reunionen, försvarade Dutch, inklusive hans (emellanåt) arroganta framtoning och kritiska kommentare, med logik som”It’s a competition. You got to do what it takes to win”. Och man bara satt i soffan och skrek. ”Men Hey. Han vann ju inte!!  Det var en tjej som ni kritiserade för att vara för mesig som vann. Ju! Och ni två åkte ju faktiskt ut först av alla! Ju !”

Tänkte jag i varje fall. Jag skrek det inte rakt ut. 

Det roligaste/mest tankeväckande var i ett av de sista avsnitten när det bara var sex personer kvar, och de tävlade först inlag om två. Dutch och en tjej som hette Natalie, var ett team, och de funkade bra tillsammans, bollade ideer och hade flow. De vann den tävlingen och fick som pris välja en tredje person till sitt lag, inför utslagstävlingen. Valde en kille (Felles) och dynamiken i gruppen förändrades totalt, där Dutch och Felles totalt ignorerade Natalie, följde inte det koncept hon hade gjort (och gruppen kommit överens om), med resultatet att man förlorade utslagstävlingen, och en gruppmedlem skulle hem. Både Felles och Dutch ansåg att det borde vara Natalie som gick hem, pga sämst. Domarna tyckte annorlunda.

(Parentes. Vid reunionen sade Dutch att han hade valt Felles pga hade arbetat med honomtidigare, och visste att Feleld skulle göra som Dutch sa och jobba på.  mmm. Det gick inte så bra. En erfarenhet är att man kanske inte alltid sla ha folk som gör som man säger och arbetar på, i varje fall inte om man ska utveckla något eller vara kreativ). 

Överhuvudtaget så är Skin Wars en intressant föreställning av gruppdynamik, och hur personer dömer varandra i en grupp (till stor del genderbaserat) och hur det skiljer sig från de oberoende domarnas bedömning. 

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

14 juli. Sista natten med gänget 

Behöver åka tidigt i morgon för att köra till Atlanta och har därför tillbringat stora delar av dagen med att packa och städa. 

Samt besökt kyrkogården där Tomas Wolfe ligger begraven och Tomas Wolfe Visitor Center vid huset han växte upp. Tomas Wolfe? undrar ni. Det gjorde i varje fall jag, men han räknas till en av Amerikas stora 1900-talsflrfattare tillsammans med fitzgerald och Hemingway. Men han dog 1938 vid 37 års ålder. 

Inte bara Wolfe vilar här utan även Newton och Luther. 


Nu har jag iaf köpt hans debutroman på amazon. 

När Gustaf och jag på kvällen skulle gå till den lokala restaurangen blev vi stoppade av grannen två hus bort, som hade fest flr grabbarna och där samtliga hade stenkoll på oss. Först påpekade de att vi inte hade varit särskilt sociala. Sedan undrade de varför vi hade bytt bil, och konstaterade att Gustaf hade klippt sig. 

Lämna en kommentar

Under Uncategorized